Hemma igen

Nu har både jag och Anton hunnit hem igen. För en vecka sedan, den 3/8, dag 26 på turen kom vi fram till Treriksröset mellan Norge-Finland-Ryssland. Därifrån tog vi oss på en dag tillbaka till civilisationen och avnjöt en natts sömn i stuga i Ivalo med tillhörande färsk mat för att fira att turen va slut. Det är fortfarande lite svårt att förstå. Fyra veckor går extremt fort. Man tappar helt och hållet tidsuppfattningen och vad som i början känns som oändligt långt är helt plötsligt bakom oss och avklarat. När vi satt där i Ivalo kändes det knappt som att det hela hade hänt över huvud taget och när vi satt och tittade på kartan över sträckan vi gjort kändes det smått overkligt att vi tagit oss från Sverige till Ryssland i obanad terräng.
Hur som helst har det vart en helt fantastisk tur. Vädret var bra, utrustningen har fungerat, varken materiell eller kroppar har gått sönder, tidsplaneringen höll, maten räckte (om än knappt vissa sträckor) och mitt och Antons samarbete har fungerat som en väloljad maskin. Rutiner satte sig snabbt, när den ena hade en låg period och mest ville vara någon annanstans tog den andra över och när det blev hungrigt, kallt och jobbigt uppstod ingen irritation utan vi gjorde vad som behövde göras.

Mer bilder kommer kommande veckor.

Annonser

Framme i Inari

Då var turens kanske viktigaste delmål nått. Vi kom igår fram till Inari där vi idag har en vilodag. Vädret har på hela turen fram till senaste dagarna varit över förväntan med lagom temperatur, knappt något regn och ingen motvind. Sista dagarna har varit raka motsatsen, regn och motvind. Det var därför en välbehövlig dusch i Inari, inte bara för att ta bort lite av den ständigt dåliga lukt som tycks förfölja oss utan också för att få tillbaka lite värme.Vilodagen har spenderats med att handla mat för sista delen, torka kläder och planera hemfärden efter den här vandringen som nu faktiskt lider mot sitt slut. Vi räknar med att ha ungefär en vecka kvar.

Vandringen från Näkkäklä hit har varit otroligt vacker. Innan turen hade vi inte förväntat oss att mötas av så vacker natur som det faktiskt varit. Både Området Pöyrisjärvi, Övre Annarjokha och Lemmenjoki var otroligt vackra och omväxlande med allt från tundra, orörd tallskog och fjällbjörkskog. Vi har tyvärr inte sett någon björn men väl ugglor, utter, älg och ren. Dessutom har vi träffat en finsk guldgrävare som i sig är en ganska rolig historia.

Sista biten av turen kommer gå i södra änden av Inarijärvi för att därefter gå upp mot Norge och ta Finsk-Ryska gränsen tillbaka. Det största problemet just nu är hur vi ska ta oss från samhället Nellim till Ivalo eftersom det inte finns någon buss och vi inte har någon aning om hur trafiken är på den vägen. På något sätt reder det alltid ut sig.

Framme i Näkkälä

Da har vi tagit oss fram till det lilla samhället Näkälä. Natten till idag spenderades pa en camping i Palojärvi med tillhörande välbehövlig dusch. Allt gar helt enligt planen och allt funkar väldigt bra! Kropparna haller nästan ihop och än sa länge har vi inte glömt nagot viktigt i packningen. När vi kom fram till Näkkälä stötte vi ihop med en fransk kvinna som delar av aret bodde här uppe med sin man. Pa fragan om det fanns nagonstans att sova blev vi inbjudna att sova i deras extrastuga. Sa inatt är det tak över huvudet igen.
I Palojärvi provianterade vi för sträckan till Inari och har laddat mentalt för 16 dagar som antagligen kommer bli dom jobbigaste pa hela turen. Men sma delmal är uppsatta och det är bara att beta av dom ett efter ett.
Skriver igen i Inari.
//Axel och Anton

Länk till position

Under turen kommer vi bära med oss en SPOT-sändare. Det betyder att vi varje kväll kommer skicka ut en signal som på länken nedan kommer visa vår position. Dessutom kan SPOT-sändaren skicka ut nödsignaler om någonting har gått väldigt snett. Så för den som vill följa vår framfart under turen kan man uppdatera sig på länken varje dag.

http://share.findmespot.com/shared/faces/viewspots.jsp?glId=012D9IsdPyV451U5Gfoin6vbesal5QrL8

Nu är ryggsäcken packad med mat fram till första stoppet i ett litet samhälle efter 2 veckor. Med all utrustning landade vikten på 37 kg och jag längtar redan tills vikten gradvis försvinner av då vi äter upp mat.

Snart bär det av

Imorgon sätter sig jag och Anton på tåget upp till Kiruna. Därifrån går resan vidare med buss till Kilpisjärvi för att påbörja vandingen från Treriksröset (Sverige-Norge-Finland) till Treriksröset (Ryssland-Norge-Finland). Det här är utan tvekan den mest krävande turen jag någonsin gjort och att påstå något annat än att känslan är smått nervös skulle vara lögn. Självklart funderar jag över om planeringen är tillräcklig, har vi tänkt på allt, kommer vi kunna lösa det vi inte tänkt, vad gör vi om maten inte räcker, vad gör vi om någon bryter benet och så vidare. Men jag tror nervositeten är nyttig och gör att planeringen blir ordentligt genomförd.

Dom senaste veckorna har vi provat den nya utrustning vi kommer använda oss av under turen. För att kunna använda oss av vattendrag i syfte att förkorta vår färdväg vid sjöpassager men också kunna använda medströmmen i åar och älvar kommer vi använda oss av uppblåsbara kajaker av märket Alpacka Rafts. Vi införskaffade dessa via Avanza Kayak i Stockholm som är en av få återförsäljare i Norden och som under våra förberedelser varit mycket hjälpsamma. Modellen vi använder heter Yukon Yak och väger 3 kg. En hel klart acceptabel vikt med tanke på fördelarna vi får i flexibilitet.

När vi bestämt oss för attanvända oss av dom uppblåsbara kajakerna uppstod problemet med flytvästar. Det kändes inte hållbart att bära omkring på vanliga kajakvästar då dom är alldeles för skrymmande. Vi funderade ett tag på att inte ha med några flytvästar men ur säkerhetssynpunkt kändes inte det som ett alternativ. Vi fick då tipset av Avanza Kayak  om Float Underwear som är extremt tunna och lätta plagg som flyter. Också Float Underwear  har varit mycket hjälpsamma och hjälpt oss med förberedelserna. När jag först fick hem mitt exemplar av flytinnervästen hade jag svårt att tro att plagget fungerar. Det är så tunt och lätt att det kändes otroligt. MEN vi båda mina dopp i Storsjön har jag flutit utan problem och att plaggen inte är stort utbredda inom friluftsaktiviteter är helt otroligt.

Senaste veckorna har alltså gått åt till en hel del förberedelser. Bland annat har Anton varit och paddlat i havet utanför Varberg och jag har gjort några vändor på Storsjön.

Sommarens tur

Nu är tågbiljetterna köpta för att ta sig till sommarens långvandring. Den 7 juli går tåget upp till Kiruna för vidare transport med buss till Kilpisjärvi. Sen kommer jag och min vän Anton traska ut till Treriksröset där Vintertur 2013 slutade för att börja den här turen som vi kallar Röse till Röse. Planen är att ta sig från treriksröset där Sverige, Norge och Finland möts till treriksröset där Ryssland, Norge och Finland möts, kort sagt ska vi korsa norra Finland. Det är ungefär 50 mil och vi räknar med att det kommer ta 5 veckor. Med lite snabb huvudräkning inser man att det innebär 10 mil per vecka, en på inget sätt uppseendeväckande sträcka men eftersom det i princip inte finns några vandringsleder där vi ska ta oss fram känns det som ett realistiskt tidsmål.

På de sträckor som på kartan är gulmarkerade är tanken att vi ska paddla medan de bruna är vandringssträckor. Där det är rött är vi lite osäkra huruvida vi kommer paddla eller vandra.

Mer om turen uppdateras inom kort.

https://www.google.se/maps/@68.8067018,24.7367477,8z/data=!3m1!4b1!4m2!6m1!1szH_2sr0ISjTk.kPiczn7Qr2ew?hl=sv

Dagliga morgondejter

Eftersom sommarens äventyr i Finland startar om en dryg månad har träningen senaste tiden blivit inriktad mer mot att återigen vänja kroppen att bära tungt. Därför spenderar jag mellan en och två timmar innan frukost några dagar i veckan kvalitetstid med min ryggsäck. Barlasten som består av vatten, kuddar, lakan och kläder blir successivt tyngre och tyngre och snart är jag uppe i den förväntade vikten under vandringen på 30-35 kg.

Nu är ju några timmar i veckan tyvärr inte riktigt samma ansträngning som att under flera veckor vandra dagligen. Turligt nog finns det en liten slalombacke en dryg kilometer från ytterdörren och det jag under morgonturerna missar i tid kompenserar jag med ökat motstånd genom att traska uppför och nedför backen.

Att jag väljer att gå innan frukost har ett flertal anledningar. Dels för att det är smidigt att ha det gjort och kunna spendera resten av dagen med plugg, annan träning och så vidare, men också för att vänja kroppen att gå på låga nivåer kolhydrater. Som dom flesta av oss vet blir saker jobbigare när man har lågt blodsocker. Om man inte äter något bränner man ganska snabbt slut på de kolhydrater som finns lagrade i musklerna och levern efter natten och kroppen måste använda andra energireserver (fett) som tar länge tid att aktivera. Att vi får lågt blodsocker kommer hända mer än en gång under sommarens långtur så därför passar jag på att träna kroppen både fysiskt och mentalt (kanske mest mentalt) på att hantera låga energinivåer och inte bli gnällig när det blir jobbigt.

 

Som om slalombacken och vattnet inte räcker fick jag idag en present av min kära vän Emanuel när jag passerade honom på vägen hem från morgonens tur. Det är tur att man har vänner…