Röse till Röse 2015

”Axel, det är någonting jag inte berättat. Jag hoppade på kryckor i helgen.” Det var det första Anton sa till mig när vi sågs på Stockholm centralstation den 7/7. ”Det va en liten wakeboard-olycka i helgen och jag trodde först nått va brutet men rönten visade att det bara hade komprimerats lite i foten. Läkaren sa att belastning och rörelse var det som gällde, jag berättade inte för honom att vi skulle göra den här vandringen.” Tågresan upp till Kiruna spenderades med att titta på kartan, lite snabbt prata om vad som hänt senaste fem åren sen vi sågs sen sist och fundera på vad vi hade glömt hemma. På morgonen vaknade vi upp i Kiruna och fortsatte med buss upp till Karesuando där nästa natt spenderades. Dagen efter gick vi över till finska sidan och tog bussen upp till Kilpisjärvi där det hela på riktigt började.

Dag 1 – 8, Treriksröset – Isokurkio: Samma dag som vi anlände till Kilpisjärvi tog vi båten över sjön och gick fram till Treriksröset. Turen var igång och vi gick samma dag tillbaka till Kilpisjärvi där vi spenderade natten. Första fem dagarna gick turen mer eller mindre rakt öterut i den dal där jokken Romaneo rinner. Dessa dagar bestod av fjällmiljö där vi ömsom vandrade ömsom paddlade. Vi kunde dock inte paddla lika mycket som vi hoppats på och kropparna fick duktigt med stryk av packningarna som vägde över 35 kg. I terrängen gjorde vi knappa 2 km/h trots att vi denna sträcka delvis kunde hitta djurstigar att gå på. Paddlingen i sig var också besvärlig. Vattenståndet var ganska högt men forsarna mellan sjöarna var fortfarande väldigt grunda till i övre halvan av jokken och vi fick hjärtat i halsgropen några gånger när våra uppblåsbara kajaker skrapade hårt mot stenarna. Vi tejpade dem med gorillatejp för att förstärka de områden som slets hårdast och otroligt nog fick ingen av oss hål i botten. På kvällen femte dagen hände det vi hitintills hade lyckats undvika. Anton slog runt i en fors. Jag hör Anton skrika mitt namn, jag vänder mig om och ser Anton stående mitt i forsen med paddeln i handen och pekar på kajaken som driver ut ur forsen ner mot mig. Jag hade inga problem att få in den till land men kajaken hade vid det laget legat upp och ner någon minut, det innebar att allt var blött. Vi bestämmde oss för att göra kväll och Anton började tömma säcken. Både Anton och jag höll andan när han drog upp påsen med snus men till vår glädje var den torr. Anton var glad för att han fortfarande hade snus och jag var glad att jag skulle slippa vandra resten av turen med Anton berövad på sitt snus. Dagen efter kom vi ut till älven Lätäseno och paddlade medströms i 7-8 km/h kommande två dagar. Vi var lite försiktigare i vår paddling efter att Anton slagit runt och lyfte förbi dom värsta forsarna men hade några riktigt roliga partier där det gick undan och skvätte vatten över både kajakerna och oss. Den första delsträckan hade sitt mål vid ödestugan Isokurkkio och det var lyckliga och fyllda av glädje vi nådde dit på eftermiddagen åttonde dagen. Här väntade en välbehövlig vilodag. Våra slitna kroppar gjorde så lite som möjligt och dagen spenderades med att spela kort, tvätta kläder, läsa bok och äta. Skönt att få en dag när vi faktiskt fick i oss mer energi än vi gjorde av med.

Dag 9 – 12, Isokurkkio – Näkkälä: Då första dagaran fram till älven gått genom en stor tydlig dal och därefter utefter en älv var det här den första sträckan som innehöll lite mer klurig orientering. Vad vi hade kunnat utläsa av kartan väntade en hel del myr och antagligen en väldans massa mygg. Vi hade helt rätt. Den här sträckniningen blev den antagligen jobbigaste under turen. Citerar dagboken: ”Hade några passager över myrområden som var ganska tunga men turligt nog gick vi inte ner oss värre än till knäna, men framförallt var det mycket dvärgbjörk överallt som gjort det jobbigt att gå. Fortsatt en förbannat massa mygg!”. Packningarna vägde fortfarande över 30 kg och mina knän liksom Antons fot tog en hel del stryk och var ömma på kvällarna. Mitt på en myr under dom här dagarna vänder sig Anton om och säger till mig: ”-Du Axel, folk där hemma tycker ju vi är dumma i huvudet. –Ja, jo det har dom flesta sagt. –Dom förstår inte det här. Dom har ingen aning om hur dumma i huvudet vi faktiskt är. Det här är helt idiotiskt.” Jag kunde inte annat än att hålla med och när vi stått där och skrattat en stund gick vi vidare. Dag 11 kom vi fram till Palojärvi där det fanns en bensinmack och camping. Glädjen av att komma fram till någon typ av civilisation var överväldigande och den Lapin Kulta vi drack den kvällen är antagligen den godaste vi kommer ha druckit i hela våra liv. Här provianterade vi också frukost och nassel för kommande 16 dagar till Inari och njöt av en dusch följt av en god natts sömn inomhus. Dagen efter gick längs en landsväg och njöt av att kunna gå på i 5 km/h och att slippa dra fötterna genom djävulens påfund dvärgbjörk. Natten spenderades återigen inomhus i en stuga tillhörande ett trevligt, äldre franskt par som av någon anledningen valt att spendera stor del av sin pension långt ut i finska Lappland. I och med att vi nådde Näkkälä hade vi klarat av det kanske viktigaste delmålet på hela turen och det var här jag för första gången faktiskt kände mig säker på att vi skulle lyckas genomföra turen och att planeringen skulle hålla.

Dag 13 – 23, Näkkälä – Inari: När vi gav oss iväg från Näkkälä trodde vi att vi skulle ha 16 dagar till Inari. Det visade sig att vi hade fel. Det berodde på att vi i Lemmonjoki nationalpark kunde gå en kortare väg än planerat och tjänade några dagar. Men vi hade provianterat för 16 dagar och säckarna var återigen uppe på över 30 kg. Det positiva var att från och med nu skulle säckarna aldrig bli tyngre igen under turen och allt vi åt räknade vi i tappad vikt för att ge oss själva en mental spark i röven. Första fyra dagarna följde vi gränsen mellan Finland och Norge. Dels för att förenkla orienteringen men också för att det fanns fyrhjulingsspår utefter det renstängsel som följer gränsen. På så sätt kunde vi hålla en lite högre hastighet. Den första veckan av den här delen hade vi inte heller speciellt mycket energi. Vår dagsranson låg någonstans på 1800 kcal, något som långt ifrån täckte vårt energibehov. Citerar dagboken: ”Jag orienterade lite snett, regnet fortsatte och den låga energinivån gjorde att vi fick ta till en hel del pannben. För att citera Johansson: ”Jag va nog nere på 3/10 på funktionalitetsskalan där ett tag.” När vi kom fram slog vi upp tältet, delade på en portion mat, spelade kort, åt middag vi 20 och nu 21.15 lägger vi oss hungriga. Är helt slut, finns ingen energi.” Det hela vände dag 19 när vi insåg att vi skulle ta oss ganska mycket snabbare till Inari än planerat och vi kunde därför börja äta extra portioner mat varje dag. En händelse under turen som bara kan hända när man är ute på en sån här tur var att vi mötte en guldgrävare mitt i Lemmenjoki nationalpark. Han hoppade ut ur en grävmaskin och undrade om vi druckit kaffe. Fem minuter senare satt vi hemma i hans hus med hans fru och en kopp kaffe i handen. Det var ett sånt där möte med människor som man blir alldeles glad av att i efterhand tänka på. Vi satt där i två timmar och pratade om allt och inget, frågade saker om guldgrävning och berättade om vår vandring. Det hela slutade med att han skjutsade oss 9 km i ösregnet på sin fyrhjuling till en ödestuga där vi spenderade natten. Dagen efter blev vår sista i Lemmenjoki nationalpark och vår första med paddling på två veckor. Härifrån väntade tre dagar innan vi nådde Inari. Den näst sista var den enda under hela turen vi fick se oss besegrade av vädret. Dagen hade börjat med två timmar paddling i ihållande ösregn och våra jackor var sedan dygnsura som vi var kalla. När vi då kom fram till en sjö vi skulle korsa 10 km och möttes av hård motvind sa min hjärna nej, smått nedstämd tog jag mig ur kajaken, slängde upp packningen på ryggen och gick in till några träd för att slå upp tältet. Anton var inte alls lika låg som mig men insåg att detta inte var en av dom där gångerna man inte kan driva på sin turkamrat. Det slutade med att vi låg nio timmar i tältet och väntade på att det skulle mojna. Vid 19-tiden påbörjade vi paddlingen av den sista biten för dagen och klev ur kajakerna igen vid midnatt. Dagen efter anlände vi till Inari där vilodag med dusch, sömn i stuga och tvätt av kläder väntade. Lite komiskt var att vi luktade så illa att vi inte vågade ta av oss regnkläderna när vi åt buffé på ett lunchställe utan satt hela tiden med dragkedjorna till hakan med risk att vi antagligen blivit utslängda annars.

Dag 24 – 28, Inari – Treriksröset: Mentalt var vi redan klara med turen när vi kom fram till Inari. Vi hade nu säckarna fyllda med färsk mat, skulle slippa bära dom första 50 km eftersom paddling väntade, kropparna var fulla på energi efter två dagars frossa i Inari och vi kunde i princip se Treriksröset hägra i horisonet. Dessutom ville vi båda två bli klara. Jag tror många känner igen sig i den känslan, sista dagarna på en lång tur vill man bara bli av med skiten samtidigt som det på många sätt känns vemodigt att det snart är slut. Väderleksrapporten hade sagt regn kommande två dagar men vi klarade oss med kortare skurar när vi korsade Inari träsk. Ännu viktigare var att vi slapp hård vind. Regnar det är det bara att bita ihop och ta sig igenom men med en hård vind på finlands tredje största sjö kan det bli rent ut sagt farligt att paddla. Vi drev på varandra ganska bra och vi korsade sjön en dag snabbar än planerat. Därefter kom vi ut till en punkt vi skulle passera på vägen tillbaka efter att ha besökt Treriksröset, det gjorde att vi kunde lämna utrustning för att plocka upp den på vägen tillbaka. Ryggsäckarna blev nu ungefär sju kg lättare och det var som en uppenbarelse att bära säckar som vägde under 20 kg. Det var med lätta steg vi gjorde dom sista 26 km dagen efter och väldigt fåordiga kom fram till målet. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan av att komma fram. En blandning av glädje, lättnad, stolthet och tomhet. Vi satt två timmar och pratade med dom norska gränsvakterna och Anton fick sitt första färska snus sen turens början innan vi gick iväg en bit och slog upp tältet för turens sista natt. Dagen efter gick vi 35 km innan vi fick lift av en bil tillbaka till civilisationen och sov en natt i Ivalo innan det bar av hemmåt. Två dygn senare var jag hemma hos mig i Östersund och Anton hos sig i Varberg och den där konstiga känslan av att något man gjort inte har hänt infann sig.

Sammanfattningsvist kan vi konstatera att allt gick väldigt bra. Planeringen höll, både i tid och med mat. Jag tappade fem kg och Anton tre kg men det var förväntat. Dessutom fungerade vårt sammarbete felfritt. Vi hade inte träffats sedan dagen för muck ganska exakt fem år tidigare men vi fungerade väldigt bra under ganska kärva förhållanden då och varken jag eller Anton var nervösa innan turen att det inte skulle gå bra. När den ena har haft en låg period har den andra tagit komandot, tryckt i den andra lite energi och sett till att saker och ting blivit gjorda. Vi har vart tydliga med hur våra kroppar känts för att ha koll på varandra utan att för den del klaga och Anton slog på en mäkta imponerande tjurighet när han hade ont i sin fot.
Dessutom har landskapet och naturen varit mycket vackrare än vi räknat med. Första dagarna gick på fjället för att därefter övergå till björkskog (med ganska stora inslag av dvärgbjörk och myr) för att sista tio dagarna blev övervägande tallskog. Vi har sett tiotusentalls mygg, tusentalls renar, ugglor, havsörn, utter, älg och blivit mer eller mindre attackerade av fjällabb.
Vi hade ungefär en vecka av fyra med ihållande regn, också det är mycket bättre än vi vågade hoppas på i förväg. Turen har helt enkelt gått bättre än förväntat och både jag ser helt klart tillbaka på den med glädje och som med alla misserabela förhållande man tar sig igenom när man är ute på tur skrattar vi åt minnena av att hjälpa varandra på ryggsäckarna i början av turen, att trampa omkring på myrar, att ligga utslagna på marken med avdomnade ben efter att ha stigit ur kajaken och alla utbrott vi fick över den konstanta närvaron av mygg.
En kompis frågade mig när jag nyss kommit hem om jag kan tänka mig att göra en likadan tur igen, svaret är: ja absolut!